Min egna skepsis

Politiskt är jag liberal. Jag brukar tycka att det är ett såväl behändigt som rättvist epitet på mina ställningstaganden där min grundföreställning utgörs av den grundläggande idén om alla människors lika och okränkbara värde, jämte idén om att människor innehar en otrolig potential att nå sina drömmar och att detta bäst görs med så lite lagstiftning som möjligt.

Jag tror att det är sunt att ifrågasätta och känna en skepsis mot auktoriteter, oavsett om dessa är en stat eller en annan typ av överhet. Jag tror att det är bra för mig som person att vara kritisk och inte som per automatik rätta in mig  i led, oavsett om det gäller en lokal idrottsförening, staten eller normer. Jag tror att det är bra för samhällen när idéer och eventuella beslut har föregåtts av många varv av ifrågasättanden och reflektioner.

I Sverige finns det - idag, 2013 - fler börsbolags-VD:ar som heter Johan, än vad det finns börsbolags-VD:ar som är kvinnor. Johan är med all sannolikhet kompetent, men var hamnar de kompetenta VD-potentiella kvinnorna? De finns ju, men får bevisligen inte uppdragen. Om mitt CV skulle råka äta upp de två sista bokstäverna av mitt förnamn, skulle då mina möjligheter att bli VD öka?

Varför söker sig vidare så ofta en stor andel kvinnor till yrken där löneutvecklingen är dålig, varför arbetar vidare så ofta en stor andel kvinnor enbart deltid, varför nöjer sig vidare så ofta en stor andel kvinnor med att inte bli chefer? På individnivå lägger jag mig inte i dina beslut - men när det är en trend, något som lätt går att generalisera kring, vad är det då? Det är självfallet inte, som en del så bisarrt vill hävda, en skillnad i mäns och kvinnors kapacitet till att arbeta. Men vad är det då?

Det bevisligen något som gör det svårare för kvinnor än män att nå sina drömmar - det är inte kompatibelt med ett liberalt samhälle. Det är ett tydligt och ordentligt problem. Det verkar finnas vissa normer såväl som institutionaliserade strukturer som gör att fler kvinnor jobbar deltid i yrken de tjänar mindre på, än vad kategorin män gör. Måhända att denna problematik inte i främsta hand finns stipulerad i lagboken - men det är likväl ett faktiskt problem att alla människor inte har samma grundläggande möjligheter - på grund av en banal grupptillhörighet.

Men denna problematik kan sällan heller lösas med hjälp av lagboken.

Vi kan använda det illavarslande ordet "strukturer" för jag tror att jag svarar på de förväntningar jag har på mig. Jag har ofta svarat mot förväntningen "duktiga flickan". Från gamla lärare har jag mötts av förvåning när de hör att jag är engagerad i politik - det ska ju inte lilla söta du hålla på med - du kanske skulle bli sjuksköterska eller bibliotekarie? Det gör mig faktiskt smått äcklad. Det hade läraren aldrig någonsin sagt till en Johan.

Om du går in i en butik där det jobbar fem kvinnor och en man - varför tror du automatiskt att det är mannen som är chef? Jag tror att det är sunt med skepsis - även mot beteenden, såsom mitt eget.

Kvotering är ingen lösning, men bara för att man förnekar ett förslag till lösning, betyder det inte att man inte erkänner problemet. En politiker bör inte ha makt över hur ett privat bolags styrelse ser ut, men vi kan alla reagera på hur styrelser ser ut - och känna skepsis.

Jag vill och ska aldrig - aldrig - behöva tro att jag inte har fått ett arbete eller uppdrag på grund av att jag är kvinna. Och jag vill jag aldrig - aldrig - behöva tro att jag har fått ett arbete eller uppdrag på grund av att jag är kvinna.

Internationella kvinnodagen - även år 2013

Det är lätt att hävda att Sverige är jämställt för att lagen är jämställd - och därmed lämna vidare kontext och normer utanför diskussioner. Och jag erkänner att jag ibland har lite svårt att förstå varför det under dagens datum står "internationella kvinnodagen" - varför en sådan könsseparation att vi ska ha olika dagar? Men det finns ju skillnader - varför behandlas människor olika utefter deras olika grupptillhörighet?

Margaretha, min mormor, föddes en vårdag år 1917 - bondfamilj, landsbygd, stor syskonskara - ni kan det där.

Min mormor tyckte om skolan - så mycket att hon försökte börja den några år innan hon faktiskt fick börja densamma genom att följa med en av sina storebröder till skolan varje morgon. Omma, som jag kallar min mormor, tyckte om att räkna, tyckte om att sparka boll och lekte mest med killarna när hon fick chansen. Omma var en pojkflickorna - hon var en av de där tjejerna med stora armmuskler.

Min mormor hade få mellanlägen, hon antingen älskade eller hatade. Jag vet få som kan ha så stark vilja som min Omma hade - som hon ville, skulle det bli. Och ja, så blev det också ofta. 

Margaretha var med i Lottakåren under kriget och hon kunde höra skillnad på varenda flygplan som flög över henne.

Min mormor arbetade hårt, gjorde karriär och jobbade som chef runtom i landet. Omma förblev ogift rätt länge, men efter ett tag lyckades min morfar till slut fånga hennes uppmärksamhet och när Omma var 42 år gammal år 1959 födde hon sin dotter, min mamma tillika andra stora förebild.

Omma fortsatte jobba hårt och fortsatte vara karriärskvinna under tiden som John, hennes man, var hemma.

Och att Ommas livsval ifrågasattes, och faktiskt än idag ifrågasätts, av en så oväsentlig anledning som hennes kön, är anledningen till att denna dag faktiskt behövs. Även i Sverige.

Jag gör det ändå

Det är utan att ha någon egentlig förhoppning att avsluta aktuellt inlägg som jag börjar skriva detsamma. Lite märkligt, kan tyckas. Lika märkligt som att ha en publik blogg för att skriva av sig på. Lika märkligt som vad som skrivs och publiceras härigenom.

Men jag gör det ändå. Ibland verkar det vara en otippat bra strategi - att göra det ändå. Oavsett vad man själv tänker och, framför allt, oavsett vad andra tänker. Min morfar - har jag hört - brukade säga att "pottor är till för att skita i" - ett förhållandevis brutalt uttryckssätt för någon som föddes 1899 - där "pottor" ja, ni vet, utgör tillfällig synonym till människor man inte bryr sig om.

Så jag gör det ändå.

Lite för att få skriva för skrivandets skull, som för att inte låta mitt skriftliga uttryckssätt helt byråkratiseras av universitetet. Lite för glädjen i möjligheten att få uttrycka sig, såväl med som utan egentligt syfte.

Det är snart ett nytt år och som normen påkallar ett slags nostalgi över en ny avslutande siffra i årtalet är det kanske läge att skriva om innehållet i det gångna.

Jag är nöjd. Jättenöjd faktiskt. Måhända att jag i våras var närmare fanatiskt rädd över vad jag skulle göra med min framtid, så är jag nu lyckligt uppbunden med studier till minst 2014. Dessvärre har min nördighet kommit att frodas med det påbörjade masterprogrammet och jag har börjat tillämpa Facebook som ett sätt att få kontakt med verklighetens folk (måttligt hög validitet) under intensiva studieperioder. Jag intalade mig därtill att det var en god idé att börja läsa ett nytt språk samtidigt som jag började läsa på avancerad nivå. Jag är skeptisk till hur hållbart det var - men jag har åtminstone lärt mig räkna på franska (och nej, jag har inte fått något tentaresultat än).

Jag är en kandidatexamen rikare - och självfallet har alltifrån hårsvall till attityd kommit att bli bättre med den på print. (Jag kan dansa också!) Mitt nästa års projekt är att rama in examensbeviset, jag uppskattar mig själv att vara klar med detta till nästa nyår.

Med examensbeviset är också min praktik erkänd avklarad. "Johanna kan klara ett liv utanför universitetet" är alltid en väldigt användbar och tacksam slogan för någon som för bara några stycken sedan definierade sin egen nördighet. Men tillbaka till spåret, min praktik var kul, jättekul faktiskt, och i efterhand har jag såklart förträngt de smått långtråkiga arbetsuppgifterna till förmån för Stockholm +40, större PM och de där du-kan-väl-jonglera-med-18-bollar-samordningarna.

Med praktiken fick jag dessutom lägga till en ny huvudstad i listan på städer jag har bott i. (Nåja, med bristande bostadspolitik räknar jag hela länet till staden.)

År 2012 blev överlag ett bra år. Jag har lärt känna mängder av nya människor, hittat tillbaka till gamla vänner, sett många nya platser och lärt mig otroligt mycket nytt (inte minst har jag lärt mig trängas och fnysa i t-banan som en sann stockholmare). Men det blev också ett år med avslut, men jag vill ändå tro att de som inte längre andas fortsatt kommer finnas med även kommande år - på något sätt.

År 2012 blev ett bra år och jag vill framförallt tro att jag blev bättre under år 2012. 

Det låter ju lite märkligt att skriva så, men jag gör det ändå.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

I lördags fick jag sluta jobba lite tidigare och hann ta en promenad längs med Ulricehamns hala huvudgata för att köpa några av de sista julklapparna. Som alltid svor jag över dessa, julklapparna som alltid köps sist just för att mottagarna av desamma är de svåraste - de av mina julklappsmottagare som jag känner minst.

Jag köpte mina julklappar och suckade över besväret.

Jag köpte en julklapp till någon som aldrig skulle hinna ta emot den. Jag köpte en julklapp med en julhälsning till någon som inte lever idag. Jag köpte en julklapp till någon som tog sitt sista andetag dagen före dopparedagen.

Efter att ha traditionsenligt ha tittat på Kalle Anka öppnade jag idag julklappar från någon som inte längre finns här. Jag har idag fått julklappar från någon jag inte längre har möjlighet att tacka.

Än har inte klockan slagit 24.00, än är det fortfarande julafton. Mina tankar går till dem som idag saknar och sörjer, till dem som idag har haft en julafton annorlunda än de önskat.

Ibland räcker liksom inte språket till för att förklara vad som känns och vad som är. Varenda försök att sätta ord på tankarna blir banalt.

Jag hoppas du har det bra nu och jag hoppas att du fortfarande är med dina närmaste.

den skapande sekunden, som mått aldrig når

Jag är en sådan där som börjar gråta och sedan inte kan sluta. En sådan som börjar gråta och en stund senare har en blöt tröja. Och fortsätter gråta en stund till. En lipsill, helt enkelt.

Så efter att ha sett sista avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar har jag fortfarande inte riktigt slutat gråta. Det finns liksom ingen tröst - för det hände och händer fortfarande. Folk hatas för att de älskar. Det är så bisarrt. Bisarrt att folk på fullaste allvar klagar på kärlek - av allt man kan välja att klaga på.

Och det är vad jag känner idag efter att ha kollat på ett program på SVT Play.Vilket inte är i närheten av verkligheten som den är.

Evighet

En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan 
för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt  -
och dess väsen är tid.

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når.

 - Karin Boye

Jag flyger!

Jag fick mitt examensbevis levererat häromdagen och hoppade, som sig bör, runt som en galning med vissa gangnam-inslag. Mitt självförtroende visste inga gränser och för att göra mig än mer outhärdlig fick jag goda omdömen på masterprogrammets då gjorda element. Queens "Don't stop me now" var mitt ständiga soundtrack och jag studsade fram som den övermänniska jag alltid har vetat mig vara. Och mitt utseende? Såklart obegränsat snygg med den där charmiga glimten i ögat. Och min ödmjukhet och jordnära attityd gör mig naturligtvis därtill ohejdat populär.

Det fanns ingen hejd på det!

Så kom kvällskursen.

Ni vet mitt i gitarriffet, när man snart ska börja flyga genom luften och kallas för Mr Fahrenheit, när mitt soundtrack tar vid som allra bäst, då börjar kvällskursens föreläsning. Någon vänder på mikrofonen och efter oljudet från rundgången tar slut blir det alldeles tyst. 

Som den övermänniska jag är trodde jag att "plugga till kvällskurs? pfft, vem behöver det? jag har ju till och med en kandidatexamen - i'm fighting the laws of gravity!". Och såklart frågar föreläsaren mig vad klockan är. Jag är totallost. Explode! Jag kan inte klockan.

På franska alltså.

%¤"!"/ språk. Mon Dieu. 

Och jag vägrar hoppa av kursen om jag inte får till ett bra uttal på "sluta kasta ruttna tomater". 

På franska alltså. Någon nytta ska man ju ha av språket.

S'il vous plaît.

”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka”

Om än mitt aktuella syfte att förenkla istället kan framstå som en vilja att förlöjliga, väljer jag ändock att här reflektera kring begreppet ”ordning” vilket vi under en pågående universitetskurs i någon mån har omfamnat som något gott. Kanhända att detta eventuella förlöjligande som klädedräkt förtydligar mina undringar.

Vi diskuterar på kursen den politiska ordningens uppkomst, härkomst, konstitution osv. och verkar göra detta med våra allra mest kritiska glasögon. Men därefter har jag fått intrycket av att vi gärna förkastar glasögonen när vi ser ordning som uppnådd. (Möjligen ligger det utanför kursen eller dess nuvarande moment att göra detta.) Adam Smith ser ordning som en form av progression där vi utvecklar vår sådana utefter olika faser och där vi, med den del av världen vi vanligen klumpar oss samman med, möjligen har uppnått den högsta formen av ordning idag. Om inte annat kan vi åtminstone inte slå i historie- och uppslagsböcker om vad som är nästkommande ordning/fas och vi kan därför inte generalisera eller tänka om den som en vidare utveckling från vad vi idag har uppnått.

Vi definierade under en föreläsning ”ordning” som bestående av handlingsrestriktioner, regelbundenhet, förutsägbar, varaktighet och relationell ömsesidighet. Negationen av ordning kom instinktivt att handla om ett kaos, men vi började också tala om ordning som ett icke-absolut begrepp, och snarare något som kan finnas i olika grader – vilket torde vara i enlighet med Smiths olika ordningsfaser. Blir den högsta graden av ordning också den mest eftersträvansvärda eller kan vi rentav få för mycket ordning?

Vid aktuella aktioner av oordning skriker vi snabbt efter fler medel för ordning. Någonstans inträffar en oregelbundenhet, någon har brutit mot en handlingsrestriktion i vår goda och aktuella och utvecklade ordningsfas – det är någon eller några som inte uppskattar den här ordningen och väljer därför att skapa oordning. Ordningen har skapat viljor om oordning för en annan ordning, vilket inte sällan bemöts med rop för mer – och ännu mer – av den ordningen vi har. En bomb sprängs och vi beklagar att vi inte hade en större ordningsmakt, att vi inte hade en bättre bevakning – att vi inte hade mer resurser för att upprätthålla vår ordning. Utan att komma in på en diskussion om civil olydnad eller terrorism, vill jag dock lyfta att alla inte accepterar den dagsaktuella konstituerade ordningen, för att komma in på att detta har skapat en debatt om mer övervakning och avlyssning. Är mer övervakning motiverat för att skydda den ordning som behövs för att skydda våra rättigheter – eller motiverat för att skydda våra rättigheter?

Oavsett om ordningen är spontan eller av annan karaktär har vi empiriskt ett läge med ett visst inslag av oordning, vilket en del – offentliga såväl som privata aktörer – vill lösa med mer övervakning. Skulle mer övervakning innebära en högre grad av ordning – förutsatt att övervakning i dess olika slag skulle innebära mer regelbundenhet, förutsägbarhet osv.?

Och nu kommer vi till det – klädedräkten jag inledningsvis varnade för, klassikern i övervakningsdebatten, boken vilken övervakningsmotståndarna viftar med mer frenetiskt än vad Lundaprofilen Stellan Hagmalm visar upp sin Sluta-mörda-oss-skylt – George Orwells 1984, är detta ordningens högst uppnåbara grad? Måhända att romanen är en överdrift och att det uppmålade samhället därtill bl.a. saknar den form av lagar vi kräver i vår ordningsdefinition, men kan detta ändock vara en ordningens utopi? Var i vår definition av begreppet ”ordning” har vi skyddet mot att ordningen inte blir större än de rättigheter ordningen syftar till att upprätthålla?